Olififi

Det var ett tag sedan! Men det har sina förklaringar. Jag har nämligen haft väldigt svårt att sitta ner längre stunder nu och inte riktigt orkat heller för den delen. Kan ju ta det från början!

I fredags var jag och jasmina på G igen, som vanligt och vi var på en fest innan vi drog ut. Vi var först på Harrys/Sliver och sedan drog vi till Karlssons. Det sista jag minns är att jag kommer in på Karlssons och att vakten säger något till oss.. Sen har jag inget mer minne från kvällen. Det är riktigt illa, jag vet. Vaknar upp i min säng vid 6 på morgonen av att jag har så fruktansvärt ont när jag skulle vända mig i sängen! Denna smärta är obeskrivlig och jag försöker ta mig till toaletten så snabbt det går, för jag är på väg att spy av smärta. Väl vid toan känner jag att jag kommer att svimma. Det svartnar för ögonen och jag blir jätterädd, för jag kan ju inte svimma tänker jag för mig själv. Så jag sitter där, ser ingenting, känner mig panikslagen och försöker andas lugnt för att svimmningskänslorna ska försvinna. Efter ett tag gör de det. Jag tar mig ut i köket och ser då att min dörr ut till trapphuset är öppen... Det ligger en hög med reklam fint på mattan. Då får jag för mig att jag ska ta mig ut med olivia. Som tur är har olivia inte gått ut genom den öpnna dörren. Med mina fruktansvärda smärtor som jag har i svanskotan/nedre delen av ryggen hasar jag mig framåt och ner för trapporna med olivia. Går en kort sväng och tänker att "shit, det här kan ju inte vara bra. Vad är det som har hänt egentligen?" När jag kommer hem igen så ringer jag till Jasmina och jag minns knappt vad jag säger till henne, men något i stil med att jag har jätteont och jag undrar vad som har hänt. Det konstiga är att jag var på ganska bra humör, antagligen så är jag fortfarande ganska så påverkad av alkoholen, så jag skrattar och säger att jaja, jag ska sova vidare nu! vi hörs sen. När jag sedan vaknar några timmar senare ringer jag till mamma och säger att jag har skitont i svanskotan och att jag knappt kan röra mig. Fortfarande med en glad ton i rösten och säger att "nee, men det är inte så farligt, men det vore kanske bra om jag kan komma till mullsjö idag". Mamma blir lite orolig och ringer till nån sjukrådgivning och de säger att de vill prata med mig. Under tiden så har jag hunnit ringa till Jasmina som säger att hon kommer hem till mig, för det låter ju inge vidare. Jag kunde ju faktiskt knappt gå. Jag börjar själv inse allvaret och säger att ja, det är kanske inte så bra det här... Mamma ringer upp igen och säger åt mig att ringa till min vårdcentral. Så det gör jag. Vet inte riktigt vad jag ska säga... Hehe. "Hej, jag minns inte vad jag har gjort, men jäääkligt ont i svanskotan har jag". Kändes lite dumt. Men det var något i den stilen jag sa. Då sa hon "Du kan ju ta en Ipren och om det inte blir bättre får du höra av dig om några dagar". Då hade jag redan tagit en ipren. Den hade inte gjort någon som helst skillnad i det läget.

Jasmina höll mig sällskap tills klockan två, strax därpå kommer mina föräldrar. Då hade jag SKITONT. Alkoholen som bedövat mig hade då släppt. Mina föräldrar kommer och tittar på mig och ser lite förskräckta ut. Jag står upp och går ungefär lika bra som en 90åring. Kan inte böja mig eller röra överkroppen något. Inte lyfta benen, utan hasar mig fram. Jag har då kommit fram till att jag måste ha ramlat på en tröskel vid mitt badrum. För jag har vält ut min sminkväska och frysen som står där vid, var inte på sin rätta plats. Mina föräldrar hade ett ärende på stan innan vi skulle åka till mullsjö och undrade om de kunde utföra det medans jag satte in några annonser åt min mamma på tradera. Vilket jag visst kunde göra tyckte jag. Men samtidigt så kände jag dessa smärtor som blev allt mer intensivare hela tiden. Det var inte så att det gjorde ont ibland, utan HELA tiden. Och värre och värre blev det. Tillslut började jag gråta för det gjorde så himla ont. Då hade mamma och pappa redan åkt. Och jag blev rädd. Fick nästan ångest, började må illa och kände mig svimfärdig igen. Så jag ringde pappa och sa att Nej, det här fungerar inte!! Jag måste till sjukhuset, svanskotan eller nått måste vara av! Så jag ringde upp min vårdcentral igen, som hade gett den geniala idén med Ipren och sa att det har blivit värre och jag kan knappt röra mig längre. Så jag fick en tid och åkte dit tillsammans med mina föräldrar. De konstaterade där att det var inte mkt mer att göra än att skicka mig till röntgen på Ryhov. Och de skrev ut smärtstillande till mig. (Tack.)

Sen var vi på Ryhov i ett antal timmar och det var sjukt plågsamt. Kunde inte sitta ner, utan stod upp i flera timmar och hade SÅ ONT! När jag skulle röntgas var jag tvungen att lägga mig ner och det var knappt att det gick. Men smärtor har väl ingen dött av....... teh. Några timmar senare fick vi reda på att jag skulle till Ortopedavdelningen och träffa en läkare. Alltså inga direkt bra nyheter. Vi tog oss dit, väntade där i nått avskiljt eget väntrum och det kom en sköterska till mig och frågade om jag ville ha mer smärtstillande. Vilket jag inte tackade nej till. Men det kändes ju lite mysko.. Varför erbjuda mig det? Oroväckande. Tillslut får jag träffa läkaren som trycker lite och testar mina reflexer i benen och säger slutligen att röntgen bilderna visade att en benflisa från ryggraden har lossnat. Men det ser ut att vara en gammal skada. (?!!) Men för säkerhetsskull vill de eventuellt ta fler bilder och kolla hur stor skadan är på ryggraden.  Då mår jag verkligen INTE bra. Jag blir vit i ansiktet och håller på att svimma igen. MIN RYGGRAD?! SHIT! vad kan det ge för konsekvenser? Tänk om det är en benflisa som skär av alla mina nerver eller muskler eller whatever!!! *RÄDD* Nästan avsvimmad. Läkaren försvann igen för att ringa några samtal. När han kom tillbaka sa han att han tillsammans med några specialister har kollat på röntgenbilderna och att jag får åka hem. Det var lite chockerande kan jag säga :) Jag trodde att jag skulle få stanna där över natten och att hela mitt liv gick till spillo typ. Haha. Nemen nästan... Så det var inte mkt mer att göra. Fick äntligen ta av mig de fula sjukhuskläderna och åka hem. Självklart hade jag ont, men ändå lättad att det inte var så allvarligt som dom först trodde.

Nu 5 dagar senare känns det BETYDLIGT bättre än i lördags. Fortfarande ont och fortfarande äter jag starka tabletter. Men jag kan gå! Inte snabbt och superbra, kan inte böja mig framåt eller sätta mig ner på marken. Men jag mår mkt bättre. Så skönt. Hoppas det försvinner fort som schööön! haha. (gör det säkert inte) men ändå. Tråkigt att ha ont och inte kunna göra något. :( Men så går det när man inte har koll på vad man gör. Man kan ju undra vad som hände den där fredags natten. Trodde nästan att jag blivit våldtagen först. Men konstaterade sedan att Nej, det har jag verkligen inte. :)

Är i mullsjö och blir omhändertagen av mina föräldrar. Utan dom hade jag inte kunnat göra så mkt just nu. Så det är jag glad över :) Nu kan jag inte sitta ner längre. Hehe.

Men uppdatering kommer!